Därför ville jag banta som 6 åring - min viktresa till idag!
Det finns många andledningar att gå ner i vikt - några mindre hälsosamma eller rent av farliga - och andra väldigt sunda. Själv har jag varit igenom 1000 olika anledningar under åren känns det som. På senare år har mycket ramlat på plats för mig säkerligen tack vare ålder men också en god självkänsla och mycket eget inre arbete. Längs ner listar jag mina bästa sidovinster med viktminskning!
Som liten var jag väldigt tjock och kommer ihåg att jag redan som sexåring ville börja banta för att "en dag kanske se bra ut". Jag hade av flera anledningar en låg självkänsla som barn, social fobi och tyckte mest att livet kändes som en börda. Att bli lätt i kroppen och smal skulle i min uppfattning få mig att må bättre, bli sedd och känna mig mer värdefull. Väldigt sorgligt när jag ser tillbaka på det idag.
I tonåren började jag träna mycket och överfokusera på mat. Jag blev aldrig anorektiskt - men kräktes i perioder upp mycket mat. Samtidigt var jag mentalt besatt av mat, vikt och träning.
En förklaring jag ofta ser och hör användas som orsak till unga tjejer och killars osunda fixering och ätstörningar, är mode, reklam, modeller med mera. Jag håller med om att det absolut kan trigga igång en person med låg självkänsla och som tex inte blir sedd hemma. MEN orsaken ligger i min uppfattning alltid djupare än så. Men det kan vara bekvämt att enbart skylla på tex modeindustrin. För min del var det relationerna med mina föräldrar, deras relation, trauma i barndomen och säkert annat som avgjorde att det blev som det blev för mig. Med detta vill jag definitivt inte skuldbelägga någon... vi har alla vår specifika livsresa och lär oss livet på vägen.
I tjugo års åldern levde jag destruktivt på många olika sätt. Mat var ett område och periodvis var jag väldigt smal men aldrig underviktig. Men att konstant tänka på mat, kalorier och känna ett behov av att alltid behöva gå ner i vikt är jobbigt. Jag sökte hjälp hos psykologer och psykiatriker vilket öpnnade dörren mot ett tillfrisknande men jag mådde aldrig riktigt bra. Ofta kändes det som "om jag bara når en viss vikt så kommer hela livet kännas bra". Ett desperat försök att hitta en lycka och självkänsla genom vikten. Samtidigt självsaboterade jag och hade en rädsla för att faktiskt vara sunt smal och se bra ut.
Från 14 års ålder blev jag vegetarian efter att ha sett ett inslag på nyheterna om hur djuren behandlades. Under åren i New York var jag även bitvis vegan samt Raw food fantast. På utsidan såg det ofta ut som att jag var väldigt hälsosam. Men min inställning och kontrollbehov runt mat var inte sund. Jag försökte lösa mina känslomässiga problem bland annat genom att följa olika sätt att äta (tex raw food och vegan), räkna kalorier, äta för mycket eller inte äta alls.
Vändpunkten kom för mig 2007 när jag sökte hjälp för andra beroenden och fick börja bearbeta känslor, trauman, relationer osv på ett annat sätt - utifrån andliga principer. Resan dit jag är idag har varit lång och krokig, men det känns helt fantastiskt att kunna ha en så odramatisk inställning till mat och träning som jag fått speciellt det sista halvåret! Jag är helt förundrad... och tacksam.
Under åren på Hawaii och mina graviditeter lärde jag mig så mycket och fick främst uppleva en helt annan inställning till mat än den vi ofta har i västvärlden. En otrolig tacksamhet för mat samt vikten av att äta i gemenskap är en djup del av kulturen där. Att vara tacksam för mat stärker själen vilket ger ett inre lugn.
Att ta hjälp av professionella personer att sätta en målvikt har varit en trygghet. Att föra matdagbok är ett logiskt verktyg numera - istället för att vara ute efter att det ska ge mig någon form av känslomässig trygghet. Min kropp bygger lätt muskler (ovanligt lätt enligt tränaren) och samtidigt lägger jag snabbt på mig vikt eftersom jag var överviktig innan sju års ålder. Överviktiga barn får fler fettceller vilka aldrig försvinner - så därför har vi helt enkelt tuffare att gå ner och hålla vikten som vuxna. Med de förutsättningarna lär jag mig just nu att träna och äta efter det sätt som passar mig och min kropp bäst.
Någon kanske undrar varför jag inte bara är nöjd med hur jag ser ut nu (är ju ej överviktig och i helt ok form). Idag är jag nöjd och stolt över mig själv som person och tycker om mig själv för det mesta - förutom då jag sovit för lite och gapar och skriker på barnen i onödan. Träning och hälsa har paralellt med allt detta alltid varit ett av mina största intressen. Detsamma gäller kläder och mode och jag gillar när kläderna sitter snyggt och när det känns bekvämt att springa runt i badkläder på stranden. Mitt favoritplagg är ju trots allt bikini :)
Jag tycker det är roligt att alltid utmana mig själv och göra mitt bästa - vare sig det gäller entreprenörskap, min utveckling som mamma, utbildning eller min kropp.
Om du liksom jag har kämpat med vikt i många år och speciellt sedan barnsben - kom ihåg att mönstren ligger djupt rotade. Inte bara mentalt och känslomässigt - utan även fysiskt. Kan du bara acceptera dina förutsättningar och samtidigt börja lösa känslomässiga och relationspronlem på annat sätt så kommmer du också kunna få ett odramatsikt förhållande till mat och träning - och det är så avkopplande!
Detta är en stor resa för mig och jag väljer att blogga om det samt dela ganska mycket på instagram eftersom jag under så många år skämdes för min vikt och hur jag såg ut. Dessutom är det nog enklare att hålla ett viktprojekt sunt för en som jag - som haft så mycket destruktivitet tidigare - om det ligger i det öppna och jag kan vara ärlig och stolt. Tidigare har jag vägrat erkänna min vikt för någon - nu känns det som sagt helt odramatiskt. Dessutom kan jag stå för mitt slutliga viktmål som är 64-66kg ( jag är 170cm lång). För även om det är "insidan som räknas" så är det jäkligt kul att vara snygg på utsidan med - samt orka mer konditionsmässigt försås.
En dag i taget...
Kommentera gärna om din erfarenhet med vikt och viktminskning - eller om du har några frågor/reflektioner förstås! Kram Susanna
Bästa sidovinsterna i min viktresa:
Som liten var jag väldigt tjock och kommer ihåg att jag redan som sexåring ville börja banta för att "en dag kanske se bra ut". Jag hade av flera anledningar en låg självkänsla som barn, social fobi och tyckte mest att livet kändes som en börda. Att bli lätt i kroppen och smal skulle i min uppfattning få mig att må bättre, bli sedd och känna mig mer värdefull. Väldigt sorgligt när jag ser tillbaka på det idag.
 |
| Jag som 6 åring 1985. |
I tonåren började jag träna mycket och överfokusera på mat. Jag blev aldrig anorektiskt - men kräktes i perioder upp mycket mat. Samtidigt var jag mentalt besatt av mat, vikt och träning.
En förklaring jag ofta ser och hör användas som orsak till unga tjejer och killars osunda fixering och ätstörningar, är mode, reklam, modeller med mera. Jag håller med om att det absolut kan trigga igång en person med låg självkänsla och som tex inte blir sedd hemma. MEN orsaken ligger i min uppfattning alltid djupare än så. Men det kan vara bekvämt att enbart skylla på tex modeindustrin. För min del var det relationerna med mina föräldrar, deras relation, trauma i barndomen och säkert annat som avgjorde att det blev som det blev för mig. Med detta vill jag definitivt inte skuldbelägga någon... vi har alla vår specifika livsresa och lär oss livet på vägen.
I tjugo års åldern levde jag destruktivt på många olika sätt. Mat var ett område och periodvis var jag väldigt smal men aldrig underviktig. Men att konstant tänka på mat, kalorier och känna ett behov av att alltid behöva gå ner i vikt är jobbigt. Jag sökte hjälp hos psykologer och psykiatriker vilket öpnnade dörren mot ett tillfrisknande men jag mådde aldrig riktigt bra. Ofta kändes det som "om jag bara når en viss vikt så kommer hela livet kännas bra". Ett desperat försök att hitta en lycka och självkänsla genom vikten. Samtidigt självsaboterade jag och hade en rädsla för att faktiskt vara sunt smal och se bra ut.
 |
| Augusti 2017 - fortfarande 3-5kg kvar till min målvikt. |
 |
| Absolut nöjd och ok med hur jag ser ut MEN jag tycker det är roligt både att göra mitt bästa och se ut mitt bästa - dessutom njuter jag så av träning och sund kost just nu! |
Från 14 års ålder blev jag vegetarian efter att ha sett ett inslag på nyheterna om hur djuren behandlades. Under åren i New York var jag även bitvis vegan samt Raw food fantast. På utsidan såg det ofta ut som att jag var väldigt hälsosam. Men min inställning och kontrollbehov runt mat var inte sund. Jag försökte lösa mina känslomässiga problem bland annat genom att följa olika sätt att äta (tex raw food och vegan), räkna kalorier, äta för mycket eller inte äta alls.
Vändpunkten kom för mig 2007 när jag sökte hjälp för andra beroenden och fick börja bearbeta känslor, trauman, relationer osv på ett annat sätt - utifrån andliga principer. Resan dit jag är idag har varit lång och krokig, men det känns helt fantastiskt att kunna ha en så odramatisk inställning till mat och träning som jag fått speciellt det sista halvåret! Jag är helt förundrad... och tacksam.
Under åren på Hawaii och mina graviditeter lärde jag mig så mycket och fick främst uppleva en helt annan inställning till mat än den vi ofta har i västvärlden. En otrolig tacksamhet för mat samt vikten av att äta i gemenskap är en djup del av kulturen där. Att vara tacksam för mat stärker själen vilket ger ett inre lugn.
Att ta hjälp av professionella personer att sätta en målvikt har varit en trygghet. Att föra matdagbok är ett logiskt verktyg numera - istället för att vara ute efter att det ska ge mig någon form av känslomässig trygghet. Min kropp bygger lätt muskler (ovanligt lätt enligt tränaren) och samtidigt lägger jag snabbt på mig vikt eftersom jag var överviktig innan sju års ålder. Överviktiga barn får fler fettceller vilka aldrig försvinner - så därför har vi helt enkelt tuffare att gå ner och hålla vikten som vuxna. Med de förutsättningarna lär jag mig just nu att träna och äta efter det sätt som passar mig och min kropp bäst.
Någon kanske undrar varför jag inte bara är nöjd med hur jag ser ut nu (är ju ej överviktig och i helt ok form). Idag är jag nöjd och stolt över mig själv som person och tycker om mig själv för det mesta - förutom då jag sovit för lite och gapar och skriker på barnen i onödan. Träning och hälsa har paralellt med allt detta alltid varit ett av mina största intressen. Detsamma gäller kläder och mode och jag gillar när kläderna sitter snyggt och när det känns bekvämt att springa runt i badkläder på stranden. Mitt favoritplagg är ju trots allt bikini :)
Jag tycker det är roligt att alltid utmana mig själv och göra mitt bästa - vare sig det gäller entreprenörskap, min utveckling som mamma, utbildning eller min kropp.
Om du liksom jag har kämpat med vikt i många år och speciellt sedan barnsben - kom ihåg att mönstren ligger djupt rotade. Inte bara mentalt och känslomässigt - utan även fysiskt. Kan du bara acceptera dina förutsättningar och samtidigt börja lösa känslomässiga och relationspronlem på annat sätt så kommmer du också kunna få ett odramatsikt förhållande till mat och träning - och det är så avkopplande!
 |
| Tränar just nu enbart kondition i form av löpning och power walk för att bränna fett istället för att bygga mer muskler. Känner mig inte snygg när jag blir för "grov" i kroppen men vi har ju alla olika ideal och vad vi trivs med! |
Detta är en stor resa för mig och jag väljer att blogga om det samt dela ganska mycket på instagram eftersom jag under så många år skämdes för min vikt och hur jag såg ut. Dessutom är det nog enklare att hålla ett viktprojekt sunt för en som jag - som haft så mycket destruktivitet tidigare - om det ligger i det öppna och jag kan vara ärlig och stolt. Tidigare har jag vägrat erkänna min vikt för någon - nu känns det som sagt helt odramatiskt. Dessutom kan jag stå för mitt slutliga viktmål som är 64-66kg ( jag är 170cm lång). För även om det är "insidan som räknas" så är det jäkligt kul att vara snygg på utsidan med - samt orka mer konditionsmässigt försås.
En dag i taget...
Kommentera gärna om din erfarenhet med vikt och viktminskning - eller om du har några frågor/reflektioner förstås! Kram Susanna
Bästa sidovinsterna i min viktresa:
- Känner mig för första gången någonsin helt tillfreds med och i tacksamhet till min kropp.
- Sover bättre.
- Jämnare humör genom känslomässig stabilitet.
- Mindre fokus på mat och mer mental tid över till annat.
- Är mer närvarande.
- Bättre ekonomi för slösar mindre pengar på snacks och godis.
- Ingen värk i ländrygg och knän.
- Lättare att jobba upp konditionen.
- Kläder sitter snyggt.
Comments
Post a Comment